Jag vet inte hur många andra som byter ut ordet "man" mot "en", hur många som har märkt detta omkring sig och hur länge andra upplever att detta varit närvarande. Jag blev i alla fall uppmärksam på det för ungefär ett och ett halvt år sen när jag började plugga genusvetenskap. Jag hade aldrig noterat det eller tänkt på varför det kunde vara problematiskt att säga "man" i såna sammanhang innan men blev ganska snabbt imponerad över dom som gjorde det. Det kändes uppenbart att det var klassens mest pålästa personer. I början var jag kluven till hur jag skulle göra, det kändes så onaturligt i min mun och det kändes som att antingen är jag en sån som säger "en" eller så är jag en sån som säger "man" och jag måste göra det konsekvent och trovärdigt.
Nu så har jag blivit mer van att höra det omkring mig, dels tror jag att det beror på att det blivit vanligare och dels att jag mer rör mig i kretsar där detta är aktuellt. Själv är jag varken konsekvent eller känner mig särskilt trovärdig. Det kan märkas även på den här bloggen, där det ibland står "en" och ibland "man" (även om jag försökt att åtminstone vara konsekvent i de olika inläggen). Det beror på lite olika saker.
1) Jag har inte kommit till en punkt då det kommer av sig självt att skriva "en". Varje gång jag skriver eller säger det är det något som jag tänker på och anstränger mig för. Något som helt klart är begränsande, särskilt i samtal eller i snabba texter såsom vissa snabba kommentarsfält eller chattkommunikation. Men samtidigt vill jag också anstränga mig för grejer som är bra. Och jag tycker ju också att det är en bra tanke.
2) Jag tycker att inkludering är viktigt att tänka på och även om jag på sitt sätt kan tänka att ordet "en" inte är särskilt svårt att förstå så är det ett språk som bara en viss grupp har någon form av vana vid. Jag försöker alltid tänka på att göra mitt språk tillgängligt, försöker att prata på
ett sätt som mina kompisar som inte gått på universitet ska förstå till
exempel. Helst vill jag såklart att alla ska förstå vad jag säger för att jag rätt ofta säger saker som jag personligen tycker är viktiga. Såklart. Bytet mot "en" gör mig osäker för att jag tycker mig se det bli
en elitistisk kultur på ett liknande sätt som vissa svåra ord som kanske
egentligen på riktigt är mycket svårare att förstå.
3) Jag upplever att det finns en viss nyansskillnad i orden. När jag säger "man" känns det som att jag kan berätta om något jag tror att många gör
utan att göra det själv. Jag tolkar det inte som ett särskilt personligt
ord. Men jag har svårt att säga "när en gör såhär" om jag inte menar
att bl.a. jag själv gör så.
Okej, varsågoda. Här kom ett inlägg där jag ville belysa negativa sidor med en början till ett språkskifte (som detta kanske kan vara) som jag på de flesta sätt hejar fram och är för.
