när man gör såhär / när en gör såhär

Jag vet inte hur många andra som byter ut ordet "man" mot "en", hur många som har märkt detta omkring sig och hur länge andra upplever att detta varit närvarande. Jag blev i alla fall uppmärksam på det för ungefär ett och ett halvt år sen när jag började plugga genusvetenskap. Jag hade aldrig noterat det eller tänkt på varför det kunde vara problematiskt att säga "man" i såna sammanhang innan men blev ganska snabbt imponerad över dom som gjorde det. Det kändes uppenbart att det var klassens mest pålästa personer. I början var jag kluven till hur jag skulle göra, det kändes så onaturligt i min mun och det kändes som att antingen är jag en sån som säger "en" eller så är jag en sån som säger "man" och jag måste göra det konsekvent och trovärdigt.

Nu så har jag blivit mer van att höra det omkring mig, dels tror jag att det beror på att det blivit vanligare och dels att jag mer rör mig i kretsar där detta är aktuellt. Själv är jag varken konsekvent eller känner mig särskilt trovärdig. Det kan märkas även på den här bloggen, där det ibland står "en" och ibland "man" (även om jag försökt att åtminstone vara konsekvent i de olika inläggen). Det beror på lite olika saker.
1) Jag har inte kommit till en punkt då det kommer av sig självt att skriva "en". Varje gång jag skriver eller säger det är det något som jag tänker på och anstränger mig för. Något som helt klart är begränsande, särskilt i samtal eller i snabba texter såsom vissa snabba kommentarsfält eller chattkommunikation. Men samtidigt vill jag också anstränga mig för grejer som är bra. Och jag tycker ju också att det är en bra tanke.
2) Jag tycker att inkludering är viktigt att tänka på och även om jag på sitt sätt kan tänka att ordet "en" inte är särskilt svårt att förstå så är det ett språk som bara en viss grupp har någon form av vana vid. Jag försöker alltid tänka på att göra mitt språk tillgängligt, försöker att prata på ett sätt som mina kompisar som inte gått på universitet ska förstå till exempel. Helst vill jag såklart att alla ska förstå vad jag säger för att jag rätt ofta säger saker som jag personligen tycker är viktiga. Såklart. Bytet mot "en" gör mig osäker för att jag tycker mig se det bli en elitistisk kultur på ett liknande sätt som vissa svåra ord som kanske egentligen på riktigt är mycket svårare att förstå.
3) Jag upplever att det finns en viss nyansskillnad i orden. När jag säger "man" känns det som att jag kan berätta om något jag tror att många gör utan att göra det själv. Jag tolkar det inte som ett särskilt personligt ord. Men jag har svårt att säga "när en gör såhär" om jag inte menar att bl.a. jag själv gör så.


Okej, varsågoda. Här kom ett inlägg där jag ville belysa negativa sidor med en början till ett språkskifte (som detta kanske kan vara) som jag på de flesta sätt hejar fram och är för.

Behandlingen av Pär Ström

(Bild hämtad från artikeln)

Jag är feminist och tycker att Pär Ström på många sätt yttrar åsikter som jag blir provocerad av (och är inte direkt ensam om detta). Jag är också trött på härskartekniker och förlöjligande och blir därför naturligt illa berörd av denna debattartikel av Pär Ström.

Pär Ström har blivit ett begrepp och ett skällsord i vissa (och i mina) kretsar och detta är jag hemskt ledsen över. När jag läste genusvetenskap A så nämndes hans namn i hånande ordalag vid seminarietillfällen och i kursutvärderingen så skrevs det att det inte var värdigt att nämna hans namn i en genusvetenskaplig kurs. När jag gick på panelsamtal om feministhat med Maria Sveland och Nour el Refai så sas det att det inte skulle nämna några namn när de pratade om feministhatare men oops så nämndes Pär Ström följt av skratt. Det tycker jag inte är okej. Precis som att det finns feminister jag inte håller med och provoceras av men som jag ändå tycker måste få yttra sig och bli bemötta på ett rimligt sätt gäller detta även Pär Ström och andra s.k. antifeminister. De taktiker som använts för att förlöjliga och håna dessa människor är precis sådant som jag är emot, åsikter som jag har svårt att frikoppla från mitt intresse för genus- och normkritiska frågor. De frågor som antifeminister vill lyfta liknar på vissa sätt de frågor som de flesta feminister vill lyfta (bl.a. då de berör kön/genus, makt och normer) och den debatt som naturligt uppstår här är viktig. I mina ögon är det helt självklart att alla deltagare ska anstränga sig för att hålla en anständig ton och inte använda härskartekniker.

Jag använder mig också av retoriska grepp som blir hånfulla och härskande ibland. Det kan vara svårt att låta bli i stundens hetta när det är frågor som ofta kan göra mig så arg. Men det är något jag tänker på och försöker jobba på hos mig själv. Eftersom jag är intresserad av dessa frågor följer ju, som för de flesta, ett intresse för frågor om makt och här blir det just så tydligt. De reaktioner som riktats mot Pär Ström (de som inte är seriösa och tar en debatt på ett schysst sätt d.v.s.) tänker jag borde ge en besk eftersmak i allas våra normkritiska och makthierarki-ifrågasättande munnar.

Hat, mobbning och härskartekniker sker mot både officiella och inofficiella feminister och antifeminister och det borde vara i allas vårt intresse att markera att detta aldrig är okej! Detta bl.a. för att ge utrymme åt en seriös debatt där vi alla har ett intresse av att synliggöra strukturer och normer gällande kön/genus och en massa annat.

niotillfembloggen.

För ett tag sen pratade jag med två personer om bloggen niotillfem. Det är en blogg som jag och folk omkring mig har följt till och från i några år. Den väcker ganska mycket känslor i både mig och andra har jag märkt. Ibland har jag varit frustrerad över den väldigt romantiska känsla som sprider sig över allt i hela bloggen. Även det som är hemskt och sorgligt får ett vackert filter på sig. Som en av mina vänner sa ”det är som att all text får ett instagram-filter på sig och allt blir så fint”. Det tycker jag verkligen är ett perfekt sätt att beskriva niotillfembloggen på. Sen vet jag inte alltid vad jag känner inför det. Det är fint och vilsamt att gå in på en så välarbetad konceptblogg och det behöver inte alls vara fel att göra en vacker bilderbok med vackra texter av sitt liv kan jag tänka. Men jag kan också tänka att en person som lägger upp så pass mycket inlägg om sitt liv (jag tror att det är nästan minst ett om dagen?) ger läsaren en känsla av att verkligen spegla det verkliga livet. Jag tror att det leder till att vissa läsare kan se bloggens författare Sandra som en perfekt tjej som alltid är jättesnygg på alla bilder och med ett ständigt vackert liv. Detta kan bli tydligt i kommentarer där jag och mina vänner tyckte oss uppleva väldigt många tjejer (för kommentarsfälten verkar vara dominerat av tjejer) som bara vill få ”vara” bloggaren Sandra.

Sen så är det ju det här med att hon skriver inte bara om fantastiska tillställningar i fina kläder med coola människor. Hon har till exempel på sista tiden skrivit mycket om ett uppbrott med en partner på ett sätt som verkar ha berört enormt många människor, inklusive mig. Hon skriver om det med ett instagramfilter på och ibland kan jag tycka att det är synd och sakna Hanna Fridéns stil där det är fult och fint rakt av blandat och inte ett instagramfilter på finnarna (måste dock tydligt poängtera att det var typ tre år sen jag följde hennes blogg och att detta alltså är mitt intryck från då). Men samtidigt är det konst. Att så många människor gråter till hennes liv och tankar kring att inte få vara ihop med den hon vill är konst.

Jag tror att jag har bestämt mig för att vara trött på att fundera på vad jag tycker om henne och inte analysera hennes roll som förebild (kanske betyder det att jag bör hålla mig från att läsa hennes kommentarsfält). När jag kommer in på hennes blogg är allt vackert och romantiserat och jag känner ibland att jag bara vill köpa alla dom där dyra kläderna och sakerna som hon har (t.ex. känslan av att jag bara måste få äga en såndär mulberryväska, jag med), men det är ändå konst?! Och i mina ögon vacker sådan. Det tycker jag och jag bryr mig inte om vem som hör det. Jag älskar en perfekt komponerad instagrambild med precis rätt filter och en blogg som har precis perfekt typsnitt och skriver ord som är fina (som ordet hångla som niotillfem-Sandra älskar) tusen gånger om bara för att det är fint och passar med bilden och typsnittet och konceptet och allt. Koncept alltså.