fortsättning...

En grupp som finns på facebook heter "[Controversial Humour] It's NOT rape, simply free sex".
Det är sådana grupper som jag menar att vi kan göra något åt. Det kan kännas svårt, t.ex. med tanke på att det lätt blir som när jag kommenterade på denna grupps sida:
"I have also reported to facebook. This is not OK!"
Fick jag dessa svar från gruppen:
"We thank you for your tears, Miriam. :)" och "I'm gonna like Miriams reporting comment. Just another report to add to the list. We get many a day an still nothing happens an page still here."

Detta stämmer säkerligen då facebook verkar ha väldigt märkliga tankar gällande vilka grupper som är okej och vilka som inte är det. Jag tänker t.ex. på exemplet om amningsgrupper som tagits bort då de anses vara pornografiska osv. Men efter att ha kollat runt har jag hittat andra grupper som gör liknande saker som det jag tänker att gruppen jag startade kan göra. Dessa har lyckats få bort sidor och bara ATT saker ständigt rapporteras är bättre än att det inte gör det. Det handlar inte om att inskränka yttrandefrihet, vissa saker som jag tycker är vidrigt osympatiska tycker jag har en självklart plats på facebook i och med det att jag är för yttrandefrihet. Men det innebär inte att det ska stå oemotsagt. Det ska få stå och sen ska vi som inte accepterar dessa uttalanden gå emot. Det är så jag tänker. 

Dessutom är det väl ändå skönt att göra något lite mer konkret i tider då vi har SD i riksdagen med massa sympatisörer och då feministhat blommar i medier!? Det tycker jag i alla fall. Vill känna att jag är med och gör något. Även om det handlar om några musklick på en dator.

FBCivilkurage tillsammmans

Igårkväll såg jag en rasistisk status på facebook (något jag tycker händer obehagligt ofta) och kände att jag behövde göra något konkret. Jag gjorde då en grupp som jag tycker behövs. Gå med i den om ni också tror att ni kan ha användning av den!

"Tanken med denna grupp är att göra motstånd mot otrevligheter som t.ex. rasism och sexism på facebook. När vi ser statusar och liknande som vi anser vara oacceptabla länkar vi dem här så kan vi vara flera som säger ifrån.

Ibland när vi ser texter som känns obehagliga som vi vill ta avstånd från så kan det kännas svårt att veta hur, kanske vill vi inte gå in på en lång diskussion i ett kommentarsfält. Då tycker jag dock att det kan gå bra att bara skriva något kort som "detta tycker inte jag är acceptabelt" eller "inte okej!". Om vi kan stötta varandra när vi kanske är flera som håller med, så kan flera gå in och skriva samma kommentar eller backa upp, på samma status. Det är lättare att inte vara ensam! På så sätt kan vi gemensamt ta motstånd mot otrevligheter som rasism och sexism, som åtminstone jag tycker florerar obehagligt mycket på facebook.

Sprid gärna så hjälps vi åt att göra något!"

Här är länken: http://www.facebook.com/pages/FBCivilkurage-tillsammans/509798539054838

 

8 december

Länk till en julkalender:
http://tabita.se/2012/12/08/brev-miram-bratt/

ett gammalt inlägg

Jag tänkte bara omblogga ett sorgligt inlägg från en nittonåring (jag) som precis läst maken av gun-britt sundström. Voilà:

Jag är 19 år. Och förväntas leva ett liv framöver som kvinna.
Förväntas vara en kvinna och en människa som kämpar mot ojämställdhet och könsroller.
Och jag är så rädd för att inte klara det.
Egentligen har jag det väldigt bra. Fick ett heltidsjobb efter gymnasiet där jag visserligen inte behandlas så bra (förutom av några) men i alla fall känner mig stimulerad. I alla fall ett tag till. Jag har en pojkvän som jag älskar och som älskar mig och som också delar mina värderingar och tillsammans med mig vill försöka att göra det rätt. Fast det är svårt.

Men den senaste veckan har den där gnagande känslan av att jag alltid kommer vara en kvinna inte försvunnit en minut. Ibland mår jag illa för jag älskar honom så mycket. Jag är rädd att om han till slut blir mer en man för mig än min bästa vän så kommer jag stå kvar ändå. Aldrig kunna svika honom. Även om han sviker mig.

Jag är rädd för att min sexualitet inte är lika smart och jämställd som jag. Och lika rädd för att den kommer försvinna för att jag utsätter den för så stor press. Snälla sexualitet kan du inte bli lite mer genus. Snälla låt mig inte igen sätta på mig sexiga underkläder och påpeka att det såklart bara är ironiskt och ett skämt innan vi har jättebra sex. Snälla låt oss inte ligga efteråt fyllda av tillfredställelse och skuld över att vi båda tyckte att det var sexigt.

Jag är rädd för att jag kommer sluta orka sätta press på mig själv och på min sexualitet så att jag blir en hemsk människa. Och jag är rädd för att jag kommer vara olycklig resten av livet för att jag sätter så stor press på mig själv att jag till slut går runt med ångestklump i magen jämt, jämt, jämt.

Det löjliga är att jag och vi är bättre än så många andra men att jag alltid tänker att om jag slappnar av för en sekund kommer jag bli bara en kvinna och han bara en man. Och vad händer om jag orkar fortsätta och aldrig slappnar av och accepterar skitiga könsroller och farliga fällor i förhållandet, men HAN tröttnar och inte orkar vara med mig. Och vad händer om jag väljer att släppa mina principer för att få vara med den jag älskar. Och vad händer om jag förlorar den jag älskar för att få hålla på mina principer.

är lite ilsken idag...

Häromdagen köpte jag en stång. En sån stång som du skulle tänka att det var en strippstång. Jag ska dansa på den. I mitt rum. I hot pants. Vissa skulle säkert tycka att det var sexigt. Det stör mig inte. 

Jag dansar poledance. Amanda Todd visade sina bröst i cam. Det är två olika saker men det är två saker som folk tycker en himla massa saker om. Jag, Todd och massa andra tjejer får först positiva reaktioner på att vi är fina och sen får vi massa negativa reaktioner och DET ÄR slut-shaming och inget annat. Det finns människor som kommer bli sur på dig om du vill göra dig sexig och om du inte vill det med. Är det inte därför alla som vill och inte vill vara sexiga ska gå ihop och skrika FUCK YOU tillsammans?! För det är inte tjejen som har urringad tröja som får den pryda, duktiga tjejen att må dåligt egentligen. Eller den pryda, duktiga tjejen som får tjejen som vill ha urringat att må dåligt. 

Är trött på att människor tar sig friheten att tycka att jag är för osexig eller för sexig. Tycker att alla förutom jag ska strunta i det och istället krama mig och säga att jag ska välja själv och sen ska jag krama dig tillbaka och säga att du är bra för att du väljer själv även om du kanske valde tvärtemot vad jag valde. Och om jag tycker att du väljer att göra/ha på dig något fult så tycker jag att jag kan svälja det eller erkänna att det är jag, det är jag som tycker att din tröja är ful, den är inte moraliskt förkastlig, den är bara ful. Då kommer jag kanske skämmas för jag kommer kanske känna mig elak. Men det kanske är OK, för det kanske jag faktiskt är då.

Amanda Todd

 

Amanda Todds video.

Apropå inlägget om slut-shaming så kommer här två länkar för den som vill läsa mer

... dels en länk som Lisa i ett kommentarsfält tipsar om, för den som vill läsa mer om slut-shaming på bloggen genusfolket:
http://www.genusfolket.se/samhalle/patriarkatets-vidrigaste-ansikte/
... och dels en länk till samma inlägg som jag publicerade här, som också blev ett gästboksinlägg på intersektionen (en blogg som jag för övrigt kan rekomendera) där man kan läsa ett annat kommentarsfält om man tycker att det är kul. Här är detta: http://intersektionen.blogspot.se/2012/11/nar-blev-feminism-samma-sak-som-slut_13.html

Vill för övrigt säga att det är så kul med de kommentarer som skrevs och att dom är så bra och roliga att läsa. Vill man ge sig in i diskussionen är det aldrig för sent. Detta verkar väcka starka känslor.

att sparka uppåt, enligt spelets regler?

Jag pluggar genusvetenskap. Inom fältet upplever sig många, även högst närvarande personer, ofta exkluderade och otillräckliga. När det t.ex. skrivs uppsatser om hur paradoxalt det är med tjejer som sminkar sig och vill vara sexiga för killar samtidigt som de vill ha makt kanske det inte är så konstigt. Eller när föreställningar hälsar publiken med "hej alla flator och bi-personer". Precis som många känt sig exkluderade på grund av icke-vithet, tillhörandet av en icke västerländsk kontext eller av avvikande från heteronorm etc. blir detta ett sorts avståndstagande från en viss typ av erfarenheter (och "personligheter"?).

Hur ska vi hantera (den upplevda?) skillnaden, om att det är okej att exkludera en viss grupp men inte en annan (privilegierade men inte icke-privilegierade)? Det är inte konstigt att det finns ett behov och en taktik i att slå tillbaka. En sparkar inte neråt utan uppåt, helt enligt spelets alla regler?
Men om en upplever att en sparkar uppåt så måste en fundera på vad som är uppåt. Om uppåt är tjejer som sminkar sig och gör sig sexiga för killar tänker en att en sparkar uppåt på en ordning där det ses som ett respektabelt sätt att ordna sig, kopplat till heteronormativitet? Om uppåt är att exkludera icke-homosexuella personer så är det också en upphöjd heteronorm en vill sparka på?

Men vilka blir de sparkade? I det första fallet blir det tjejer som uppfattas som heterosexuella och har en viss preferens vad gäller estetik (och perfomativitet?). I det andra fallet är det förutom heterosexuella kanske till exempel asexuella och människor som inte vill kategorisera sin sexuella läggning.

Kort sagt; är uppåt alltid uppåt? Vad finns för politiska fördelar att vinna och vad kan det finnas för synliga och osynliga aspekter som skakar på ordningen uppåt och neråt om jag sparkar på t.ex. en vit, heterosexuell medelklassman eller en annan representant eller symbol som vi upplever stå för en privilegierad ställning?

(OBS att detta inlägg är skrivet i ett ryck av frustration efter upplevt hårt klimat i normkritiskt sammanhang)

"När blev feminism samma sak som slut-shaming?"

Det har varit halloween precis. Varje år på halloween de senaste åren har jag gått på maskerad och funderat över vad jag ska klä ut mig till. Vad man får och inte får klä ut sig till känns det som att många har åsikter om, t.ex. dem i videon här ovanför. För mig har det alltid varit en självklarhet att man inte klär ut sig till sexy nurse och det tycks råda en stark konsensus om att det helt enkelt är fel att göra det i min krets och i många andras. Eftersom jag aldrig tidigare har känt ett behov av att klä ut mig till sexy nurse har jag inte reflekterat särskilt mycket över det och glatt skrattat med åt de stackare som gör det.

Men vad är det för fel med sexy nurse eller sexy schoolgirl egentligen? Många pratar mycket om amerikanska tjejer som tar tillfället i akt att bara klä sig porrigt och objektifierande på halloween och hela sexy nurse-grejen. Samtidigt är det så märkligt för det sammanfaller så ofta att uppenbart snyggt och sexigt utklädda tjejer pratar om problemet med sexy nurse och sexiga tjejer!?!? Är det inte lite obehagligt att det gör så stor skillnad om man gör sig sexig på ett smakfullt och arty sätt? Och varför är det så mycket mer okej att klä sig american apparel-sexigt än sexy nurse-sexigt? Varför får jag gå på fest i jättesexiga stay-ups och strumpebandshållare tillsammans med min svarta, fladdrande hipster-kappa från det "rätta" märket när jag inte skulle bli välkomnad i en sexy nurse-utklädnad på halloween? Och vad händer om vi tittar på frågan med ett klass-perspektiv? Apropå på klassperspektiv kan vi också notera, i videon här ovan, att ungefär 1:50 minuter in i filmen kommer en man som ska föreställa modegurun Tim Gunn och säger bland annat "But if you’re dressed like a working girl, you’re not making it work".
Som en av mina vänner uttryckte det "när blev feminism samma sak som slut-shaming?"
(dock inte som ett argument för att man inte ska vara feminist, utan snarare som en idé om att sluta slutshamea!).

Jag är inte alls helt oförstående för tankar om problem med sexuell objektifiering av kvinnor. Jag tänker också på det. Och jag tycker också att det är hemskt och fel om kvinnor alltid framställs som sexuella objekt. Men jag tycker ändå att det måste vara ett fritt val att individer ska kunna välja en objektsroll ibland för att det är kul, såväl kvinnor som män, om de vill det. Och annars givetvis ha friheten att låta bli. Jag förstår dock att man kan tycka att det i nuläget är synd att bygga vidare på sådana normer, och att det kanske därför finns en viss problematik med tjejer som aktivt väljer sexighet för att det underblåser en norm. Men varför är det i så fall mer okej att vara sexig (och kanske därför ett objekt om man nu tycker att det måste sammanfalla) på ett smakfullt sätt i så fall?

Skriv gärna vad ni tycker i kommentarsfältet för det är verkligen spännande!

åhh dom manliga förebilderna

Jag läste i Queersverige (av Don Kulick) kapitlet om lesbiska föräldrar. Vi pratade om det på vårt senaste seminarium i skolan. Kapitlet handlar om en jämförelse mellan svenska och irländska lesbiska kvinnor som fått barn genom spermadonation. Det som framkommer, förutom massa annat, är att de svenska generellt ville att deras donator skulle vara delaktig och i princip ha en föräldraroll trots rollen som donator. Detta var generellt de irländska inte alls intresserade av. Men det vi nu kommer till är motiveringen till vilken donator de vill ha och varför. De flesta var överens om att dom ville ha en homosexuell man som inte skulle överföra en klassisk manlig roll till barnet då detta inte skulle vara bra för barnet.

Samtidigt var anledningen till en önskan om donatorns aktiva roll i barnets liv att barnet behöver en manlig förebild.
Jag undrar vad det manliga i den manliga förebilden är!
Vad är den manliga essensen i sig om man inte går med på en färdigpaketerad mansroll? Är det konkret den biologiskt manliga kroppen som man vill att barnet ska få möjlighet att se? För övrigt tänker jag dessutom att stereotypen homosexuell man kan vara tung precis som stereotypen machoman men här känner jag att jag är ute på tunn is och håller i mig lite.

Hej.

P.S. Det vore ju väldigt roligt om man vill skriva vad man själv tänker och tycker i kommentarsfältet:)
P.S.2.  Tips: Tycker för övrigt att det finns himla massa roliga genustexter i antologin Queersverige om man är intresserad!

You Deserve to Know the Truth: Contraception

Känner bara såhär ^_^ och lite hihi och lite :O och lite :(

dejtingsajter, killar och när dom tycker man är snygg

*Jag är medlem på en internetdejtingsajt. Punkt.
*Jag tycker att det är roligt att dejta killar. Punkt.
*Jag tycker om när killar tycker att jag är snygg och sexig. Punkt.

Dejtingsajten…
Jag skriver till olika personer och flirtar ibland. Jag tittar på folks presentationer och bilder och ibland skrattar jag åt dom och ibland känner jag ”åhh, vad fint” eller ”åhh, vad snygg”. När folk frågar mig om ”den där sajten” så tycker vissa att jag är modig och att det är lite exotiskt (men lyckas alltid markera att dom aldrig skulle ha något sådant själv) och då tycker jag att det känns jättekonstigt för det finns massa människor som är med där och det känns ganska oexotiskt men ganska kul. När andra frågar mig om ”den där sajten” så lägger dom huvudet på sned och frågar om jag verkligen mår bra av det där och då känner jag ett behov av att försvara mig och ibland känner jag att jag måste få det att låta som ett skämt eller ett experiment. Lite som när jag och några vänner var inne på nivå 22 och vi glatt deklarerade att vi hade varit på studiebesök (tydlig markering om att vi skulle aldrig på ”riktigt” gå dit).  

Killarna…
Jag vill bara dejta killar. Jag vill bara vara ihop med killar. Jag vill bara ha sex med killar. Jag är hetero. Jag är heteronormativ. Jag är heteronormen. Det skäms jag ofta över. Och jag skäms över att jag skäms över det med. För jag tycker inte att man behöver skämmas för en sexuell läggning (vilken det än är, på riktigt) så länge man inte gör illa någon annan. Men jag skäms en gång till, för det kan väl få vara okej att skämmas lite över att man är heteronormen faktiskt. Jag var ihop med en kille som jag älskade. En gång var vi på en resa tillsammans. Då gick vi på turistattraktioner och höll varandra i handen. Där brukade det finnas väldigt många andra som också verkade vara på resa och vara kille och tjej och hålla varandra i handen. Ibland nickade den där andra killen till killen som alltså var ”min” kille och då brukade jag och den där andra tjejen le mot varandra. Ibland så blundade jag lite snabbt då och höll extrahårt i killen som var ”min” killes hand och tänkte att man får vara heteronormen också. Ibland släppte jag killen som var ”min” killes hand och gick två meter ifrån honom.

När dom tycker att jag är sexig…
Jag är van vid att sida vid sida tänka att det är sorgligt att kvinnor så ofta blir sexuella objekt för en manlig sexuell blick och att vilja vara ett sexuellt objekt för en manlig blick. Att jag vill det ibland betyder inte att jag inte kan ha en egen sexuell blick och objektifiera såväl män som kvinnor i mitt eget huvud, i mina fantasier. När jag tittar på en underklädesreklam så kan jag nästan aldrig veta vilken känsla som ska infinna sig av dom två, ilskan över att ”ska det alltid vara såhär fan fan fan” eller skammen över att ”åhh det där skulle jag vilja ha”. Jag känner mindre och mindre skam och fan fan fan. Mer och mer kul och åhh jag vill ha. Att jag har utvecklats åt det hållet, ett håll som jag skulle säga är ganska sexualliberalt, har inte varit helt lätt för alla omkring mig och mig själv. Jag har sen jag började läsa om queerteori klumpigt trevat mig fram och börjat ifrågasätta normer kring incest på min mosters tjejmiddag och ifrågasatt normer kring prostitution så att vissa i min närhet har skrikit på mig och jag på dom. Jag försöker förhålla mig till det faktum att jag är en person som vill prata öppet om sex men ändå kan bli blyg om jag ska göra det med nån. Det har hänt att jag har sagt till en kille "du får inte säga till någon att jag var blyg och inte vågade visa mina bröst osådär fast jag ibland badar och solar topless som ett politiskt statement, LOVA!".

ett första inlägg

Den här bloggen ska handla om mig. Jag är ung, intresserad av jämställdhetsfrågor, queerfeminist, heterosexuell, uppfattas som kvinna och uppfattar också oftast mig själv som kvinna. Det finns också många fler aspekter som skulle vara rättvisa att skriva ut här (t.ex. att jag är vit och att jag tillhör svensk medelklass etc) men när jag först skrev listan blev den väldigt lång och med en så lång lista tyckte jag att det såg ut som att jag gjorde anspråk på att få med allt. Det vet jag att jag inte kan och bara tanken känns svindlande och nervös. Nervöst för att missa något och nervöst för att göra fel.

Den här bloggen önskar jag ska bli en plattform för mig, och kanske (förhoppningsvis) andra att få prata av sig. Ibland är det så svårt att veta vad man ska göra med sig själv. Att respektera sig själv. Att veta om man får göra det här när man är feminist eller när man tycker som jag gör.  Får jag tycka/prata om det här som vit eller heterosexuell eller kvinna eller medelklass eller svensk eller vad som helst? Får jag göra det här som bärare av mina åsikter och vad är i så fall mina åsikter egentligen?

Jag vill inte att det här ska bli en skitblogg. Men jag vill inte heller att inte skit ska få plats på den här bloggen. Jag vill inte att varje inlägg ska ha för hög prestige och ambitionsnivå. Men jag vill inte heller att det ska vara helt substanslöst. Därför tänker jag såhär ”what the fuck, vi ser vad som händer”. Jag har ändå tusen döda bloggar bakom mig och en till spelar nog ingen roll.