niotillfembloggen.

För ett tag sen pratade jag med två personer om bloggen niotillfem. Det är en blogg som jag och folk omkring mig har följt till och från i några år. Den väcker ganska mycket känslor i både mig och andra har jag märkt. Ibland har jag varit frustrerad över den väldigt romantiska känsla som sprider sig över allt i hela bloggen. Även det som är hemskt och sorgligt får ett vackert filter på sig. Som en av mina vänner sa ”det är som att all text får ett instagram-filter på sig och allt blir så fint”. Det tycker jag verkligen är ett perfekt sätt att beskriva niotillfembloggen på. Sen vet jag inte alltid vad jag känner inför det. Det är fint och vilsamt att gå in på en så välarbetad konceptblogg och det behöver inte alls vara fel att göra en vacker bilderbok med vackra texter av sitt liv kan jag tänka. Men jag kan också tänka att en person som lägger upp så pass mycket inlägg om sitt liv (jag tror att det är nästan minst ett om dagen?) ger läsaren en känsla av att verkligen spegla det verkliga livet. Jag tror att det leder till att vissa läsare kan se bloggens författare Sandra som en perfekt tjej som alltid är jättesnygg på alla bilder och med ett ständigt vackert liv. Detta kan bli tydligt i kommentarer där jag och mina vänner tyckte oss uppleva väldigt många tjejer (för kommentarsfälten verkar vara dominerat av tjejer) som bara vill få ”vara” bloggaren Sandra.

Sen så är det ju det här med att hon skriver inte bara om fantastiska tillställningar i fina kläder med coola människor. Hon har till exempel på sista tiden skrivit mycket om ett uppbrott med en partner på ett sätt som verkar ha berört enormt många människor, inklusive mig. Hon skriver om det med ett instagramfilter på och ibland kan jag tycka att det är synd och sakna Hanna Fridéns stil där det är fult och fint rakt av blandat och inte ett instagramfilter på finnarna (måste dock tydligt poängtera att det var typ tre år sen jag följde hennes blogg och att detta alltså är mitt intryck från då). Men samtidigt är det konst. Att så många människor gråter till hennes liv och tankar kring att inte få vara ihop med den hon vill är konst.

Jag tror att jag har bestämt mig för att vara trött på att fundera på vad jag tycker om henne och inte analysera hennes roll som förebild (kanske betyder det att jag bör hålla mig från att läsa hennes kommentarsfält). När jag kommer in på hennes blogg är allt vackert och romantiserat och jag känner ibland att jag bara vill köpa alla dom där dyra kläderna och sakerna som hon har (t.ex. känslan av att jag bara måste få äga en såndär mulberryväska, jag med), men det är ändå konst?! Och i mina ögon vacker sådan. Det tycker jag och jag bryr mig inte om vem som hör det. Jag älskar en perfekt komponerad instagrambild med precis rätt filter och en blogg som har precis perfekt typsnitt och skriver ord som är fina (som ordet hångla som niotillfem-Sandra älskar) tusen gånger om bara för att det är fint och passar med bilden och typsnittet och konceptet och allt. Koncept alltså.