torsdag 6 december 2012

ett gammalt inlägg

Jag tänkte bara omblogga ett sorgligt inlägg från en nittonåring (jag) som precis läst maken av gun-britt sundström. Voilà:

Jag är 19 år. Och förväntas leva ett liv framöver som kvinna.
Förväntas vara en kvinna och en människa som kämpar mot ojämställdhet och könsroller.
Och jag är så rädd för att inte klara det.
Egentligen har jag det väldigt bra. Fick ett heltidsjobb efter gymnasiet där jag visserligen inte behandlas så bra (förutom av några) men i alla fall känner mig stimulerad. I alla fall ett tag till. Jag har en pojkvän som jag älskar och som älskar mig och som också delar mina värderingar och tillsammans med mig vill försöka att göra det rätt. Fast det är svårt.

Men den senaste veckan har den där gnagande känslan av att jag alltid kommer vara en kvinna inte försvunnit en minut. Ibland mår jag illa för jag älskar honom så mycket. Jag är rädd att om han till slut blir mer en man för mig än min bästa vän så kommer jag stå kvar ändå. Aldrig kunna svika honom. Även om han sviker mig.

Jag är rädd för att min sexualitet inte är lika smart och jämställd som jag. Och lika rädd för att den kommer försvinna för att jag utsätter den för så stor press. Snälla sexualitet kan du inte bli lite mer genus. Snälla låt mig inte igen sätta på mig sexiga underkläder och påpeka att det såklart bara är ironiskt och ett skämt innan vi har jättebra sex. Snälla låt oss inte ligga efteråt fyllda av tillfredställelse och skuld över att vi båda tyckte att det var sexigt.

Jag är rädd för att jag kommer sluta orka sätta press på mig själv och på min sexualitet så att jag blir en hemsk människa. Och jag är rädd för att jag kommer vara olycklig resten av livet för att jag sätter så stor press på mig själv att jag till slut går runt med ångestklump i magen jämt, jämt, jämt.

Det löjliga är att jag och vi är bättre än så många andra men att jag alltid tänker att om jag slappnar av för en sekund kommer jag bli bara en kvinna och han bara en man. Och vad händer om jag orkar fortsätta och aldrig slappnar av och accepterar skitiga könsroller och farliga fällor i förhållandet, men HAN tröttnar och inte orkar vara med mig. Och vad händer om jag väljer att släppa mina principer för att få vara med den jag älskar. Och vad händer om jag förlorar den jag älskar för att få hålla på mina principer.

2 kommentarer:

  1. Åh gud det är inte lätt att vara människa :(
    Fast på ett sätt tycker jag att det vore ännu värre om man aldrig höll på sådär. Då skulle man ju inte välja i sitt liv utan bara lalla runt och följa strömmen. Har så svårt att tänka att man på allvar kan tänka över ett val utan ångest. Men det är ju svårt att veta när det är dags att lägga ner krånglet en stund och slappna av lite.

    SvaraRadera
  2. Åh miriam du skriver så det knyter sig i magen. fantastiskt!

    SvaraRadera